Lika men så olika

I lördags tog vi oss en liten tur till Väla för att skingra tankarna från examinationer och deadlines. Vi kom fram till en alldeles full parkering och av allt folk glömde jag helt bort vad vi åkte dit för att köpa. Jag, tidsoptimist som jag är, höftade att vi skulle vara iväg i två timmar ungefär men det blev visst det dubbla. Vi kom sen hem med tomma händer och jag klappade mig själv lite på axeln att jag inte hade köpt något onödigt när det sen slog mig varför vi hade åkt dit och att jag då inte hade köpt det, haha. Så dumt! 
 
Hur som helst. När vi gick rundor på Väla såg vi plötsligt Tomten sitta och vinka till alla barnen och alldeles orädd går Vanessa fram med bestämda steg för att hon minsann skulle sätta sig i Tomtens knä. Rakt förbi alla markeringar och sneddar förbi den röda mattan som ledde fram till honom och hoppar upp. 
 
Leo som alltid varit ett mycket försiktigare barn höll hårt i pappas hand, följde den röda mattan enligt anvisningar och stannade sen på ett säkert avstånd för att bara titta. Absolut inte hälsa, absolut inte vinka och absolut inte släppa pappas hand. 
 
Det är såå roligt att se hur de är så lika på många sätt men ändå är så himla olika. Hur han är en riktig tänkare och en liten blyger när hon är alldeles orädd och extremt ogenomtänkt, haha! Jag undrar verkligen om det är något som de kommer att hålla kvar vid eller om Leo kanske kommer bli den orädda och Vanessa den försiktiga. Hur har det varit för er med äldre barn? Eller kanske med er själva? Har de/ni behållt personlighetsdrag från småbarnsåren? 
 
jultomten - väla