När det börjar kännas på riktigt

Redan i höstas började vi och Ms systers familj att prata om en sommarsemester ihop och strax därefter bokade vi boende i Italien. Allt kändes då så väldigt långt borta och vid det stadiet är det nästan inte lönt att längta för så mycket kan hända och det är så långt borta. Man orkar ju liksom inte börja längta efter julafton redan vid nyår...haha.
 
Nu är dock handpenningen betald och alldeles nyss bokade vi båten som ska ta oss till Rostock. Nu börjar det kännas lite mer verkligt och man börjar smått kunna längta och planera. Det ska bli sååå spännande att få uppleva Europa med min egen familj, jag har ju bilat många gånger i Europa med mina föräldrar och syskon men att själv få vara vuxen. Att själv få köra. Att få se barnens reaktion när de ser berg för första gången. Ja, det ska verkligen bli något speciellt ♥
 
Från en av alla gånger i Italien. Den vyn. Den är något alldeles särskilt.
Resa - bilsemester - europa - gardasjön - italien - resamedsmåbarn

Kvar i London?

Jag tittade igenom utkastarkivet på bloggen och någonstans i all hast hade detta inlägg hamnat där. Inlägget handlar om vilken total panik det var när vi skulle ta oss till New York, augusti 2015. Jag minns den morgonen när jag låg i hotellsängen och skrev det. Jag minns hur adrenalinet inte riktigt hade lämnat kroppen, hur vi fortfarande var i chock av att ha hunnit med planet och hur äckliga vi kände oss utan möjlighet att få tag i nya kläder på flera timmar. 
 

New York, augusti 2015
 
Magen pirrade alldeles lagom mycket, eller lite. Vi var så spända och glada, en bra tågresa med en fin "trevlig resa"-goodiebag från min syster var avklarad och vi skulle checka in bagaget på flygplatsen. Jag hade sedan dagen innan oroat mig för vad vi skulle säga då vi fått plats på rad 11 & 20. Om det ändå bara var det jag hade behövt oroa mig för. 
 
Vi kom fram och skulle glatt checka in bagaget när kvinnan bakom disken tittade bekymrat. Hon ställde lite frågor om var vi skulle och vilka vi skulle flyga med innan hon förklarade att hon inte kunde checka in oss hela vägen till JFK då SAS och Brittish Airways inte hade något avtal. Vår mellanlandning på 2 långa timmar blev plötsligt en på 2 korta timmar och hon var skeptisk till att vi skulle hinna. Hon frågade vem vi bokat med och ynkligt svarade vi Flygstolen. Hon föreslog att vi skulle prata med dem för någon måste hjälpa oss och ta ansvar för detta, en sån här biljett borde inte få säljas. 
 
Gråtfärdig gick jag ur kön och ringde till flygstolen och förklarade läget. "Vad ska vi göra åt saken?" "Det var det konstigaste jag hört" "Det var du själv som bokade biljetten" "Här finns ingen ansvarig, jag jobbar inte med dem" Var exempel på svar jag fick. Jag ska erkänna, med två rastlösa barn och att jag själv var supernervös, jag var allt annat än glad på dem men förväntar mig definitivt bättre service än såna idiotiska svar när jag frågar vad vi ska göra. 
 
Jag la på och ringde och berättade läget för pappa. Att vi var tvungna att på två timmar gå av planet, få och hämta ut vårt bagage, gå genom passkontrollen, ta oss genom hela Heathrow (en megastor flygplats) och checka in och ta oss genom säkerhetskontrollerna och att kvinnan på Kastrup tittade beklagande på oss för att vi nog inte skulle klara det. Vi tittade nya biljetter från London till New york och de låg alla från 40 000kr och uppåt. Jag bröt ihop i störtgråt och var så arg. Vi hade tagit ledigt, vi hade fixat transfer, hotell, flyg och för att inte tala om den stora besvikelsen som skulle finnas där när vi skulle stå på London och se vårt flyg mot JFK flyga iväg. 
 
Marcus tog befälet och bestämde att vi skulle flyga till London, att vi skulle chansa och annars ta en vecka där. Jag torkade tårarna och laddade om på planet. Vi SKA med, tänkte jag. Vi gjorde upp en plan, jag skulle springa till incheckning och Marcus fixa bagaget. Då vände sig mannen framför oss och nämnde att Heathrow är så stort att man måste ta tåg genom terminalerna. Pang. Ytterligare en smäll på käften men det gav oss tid att tänka om. 
 
Vi var snabbt av flyget och det mesta flöt på, tills vi stod och väntade på väskorna som aldrig kom. 10 minuter. 15. 20. 30. Äntligen! 
 
Sprang ut och vidare, ner mot tågen och hade världens flyt. Det kom ett tåg precis när vi kom ner. Vid det laget hade jag försökt checka in via mobilen, vilket inte var allt för lätt. Vi rusade fram till en själv-checkin och blev nekade. En kvinna kom fram och frågade vad som gått fel och vi sa "vårt flyg går om 40 minuter!". Vi blev skickade till en specialdisk där killen blev helt paff. "Jag har bokstavligt talat 5 minuter på mig att checka in er annars är det för sent!" 
 
Med sin alldeles underbara brittiska optimism och artighet skyndade han allt vad han kunde samtidigt som vi stod och tittade på klockan. Vi skulle väl inte ha kommit såhär långt och sen inte få åka med? Han tittar lite förvirrat på skärmen och säger lite förvirrat "eh, ni har checkat in 60 resväskor?". Mitt i all panik och någon bugg som måste skett när jag försökte checka in via mobilen efter att checkin hade stängt så hade 60 resväskor registrerats. Väskor som han nu inte kunde ta bort. Paniken steg när klockan bakom disken hade passerat fem minuter och vi fortfarande höll på med de där väskorna. Tillslut sa han bara "spring! ta den snabba kön till säkerhetskontrollerna och spring allt ni kan". Det var knappt så att vi förstod vad som hände men vi sprang. För allt vad vi var värda. 
 
Med andan i halsen, handbagage på ryggen och barn i famnen så kom vi fram precis i tid för att gå på planet. Alldeles genomsvettiga satte vi oss på planet som nu äntligen skulle ta oss till New York. 
 
När vi landade var klockan mitt i natten och länge stod vi vid bandet och väntade på vårt bagage innan vi frågade en kille som sa att där inte skulle komma mer från vårt plan. Dubbeltrötta gick vi för att anmäla vårt bagage och våra vagnar saknade. Kvinnan bakom disken hos Brittish Airways var underbar. Hon beklagade och gav oss en ordentlig kompensation så att vi kunde köpa kläder, blöjor och allt som behövdes fram till våra väskor kom. 
 
Tacksamma att vi i alla fall hade lyckats att ta oss dit hoppade vi in i bilen som skulle ta oss till hotellet. Ingen av oss kände för att krypa ner smutsiga och svettiga i de rena hotellsängarna men kanske än mindre att duscha och sen ta på sig samma kläder igen. 
 
Klockan är inte ens fem på morgonen och trots att vi är svettiga, äckliga och grymt jetlagade så ska vi ge oss ut och vakna med New York. Och så fort någon butik öppnar så ska vi handla nya kläder...
 
Lyckliga att vi hunnit med planet!

Sizzling brownie

Oh yes please! Redan hemma hade jag spanat in nya dessertställen att testa och fram kom Dessert Warehouse som ligger på Siam Paragon. En bild på deras Sizzling brownie and I wa hooked. 

Denna dessert fick avsluta vår kväll igår och blandningen av amazing och antiklimax var ett faktum. När denna bubblande och rykande varma efterrätt ställdes på bordet ville man omedelbart hugga in. Doften av alldeles nybakad brownie och varm choklad med marshmallows och glass på det gjorde ju lite att det var svårt att vänta. Ganska snabbt brände man ju då tungan eftersom att chokladsåsen var så varm att den kokade - hallå, vad tänkte vi med?! Haha. 

Utblandat med lite glass och lite blås så var den i alla fall underbart god och helhetsupplevelsen i sig fick tummen upp av oss alla. 

Jag menar HUR GOTT SER DET INTE UT?!
Bangkok - Thailand - dessert - foodtrip - fostras - tips